fkay

Åkte in imorse för att Sebastian från L'oréal kom till salongen, va ju egentligen ledig men chefen sa att de va bra om jag ko m så va gör man inte, sen hade jag ju tänkt att vi skulle åka hem dirr efter men iiicke sa niiicke, vi lalla run tpå stan en stund och kollade kläder åt madre sen efter en lååång stund så åkte vi hem ;)

Åååh Kent har släppt sin nya <3 999 it's called:D lycka!

Då sitter man här igen, asså jag afattar inte varför man inte bara kan sluta. Tänk om de fanns en sån knapp som gjorde att man bara kunde sluta tänka på någon, sluta sakna den personen, och bara låtsas som att inget hade hänt från första början.

Om det inte hade blåst så värst mycket på utsidan av mitt hus och molnen inte hade funnits hade detta vart en av de mest livsvärda söndagarna någonsin!

Ibland undrar man varför man inte tar sig själv i kragen, lär sig av sina misstag och går vidare. Folk säger till mig att - Felicia, du måste sluta grubbla så mycket och släppa taget. Men hur ska jag kunna göra det när det jag grubblar över sitter så djupt inne i mig så det nästan helt och hållet blivit en del av mig själv, att man funderar, vrider och vänder, när de har blivit lika naturligt som att man andas. Men ändå känns de inte som att det är såhär det ska va. Jag har alltid vart sån att jag har stängt inne allt och tänkt att "snart, snart kan jag berätta om hur jag mår, känner och tänker. Men inte än" och det är inte så att det är någon annan som har sagt till mig att jag inte får utan det är Jag Själv som har bestämt det, bestämt mig för att finnas där för dom jag bryr mig om. För just nu behöver dom mig mer än vad jag behöver få ur mig av de jag har inom mig. Jag vet att mina vänner finns där för mig, men nej, inte nu bara. De fanns en som jag berättade allt för, en som fick mig att riva mina murar och öppna mitt hjärta. Och då kändes det så bra, så otroligt skönt att få berätta precis så som jag kände. Men du vet precis när man känner sig trygg i en relation, vågat släppa in den personen och blottat sitt hjärta, och just Då inser att allt det där inte räknas längre. Allt man sagt till varann, allt man delat, det spelar inte längre någon roll för den andre har redan ångrat allt, ångrat det man sagt, gjort och visat. Vad finns det då kvar? Inte mycket. Och allt det här har bara gjort mig ännu mer säker på att ju mer man håller inne med saker, inte det att man är oärlig och sånt skit utan mer att man ja, håller inne med man känner, så blir man starkare, och det kanske inte är bra i längden, men det är vad som funkar just nu, vad som får mig att klara av den här dagen. För det är ju egentligen så alla gör, man tänker inte så mycket på hur det kommer påverka längre fram, bara man överlever idag.

Sicken hehehelg vaah?! Int visste man att de torra kerastasesäljarna, flashiga spokesman och champange kunde bli en så bra combo? Haha ja säger då de! De här med event är ingen dum idé må jag säga! Och spec inte när man jobbar med dom jag jobbar med, dom bästa devillsäga! Tú eres los ultimas! puss