< Till bloggens startsida

I heard that your dreams came true.

Då sitter man här igen, asså jag afattar inte varför man inte bara kan sluta. Tänk om de fanns en sån knapp som gjorde att man bara kunde sluta tänka på någon, sluta sakna den personen, och bara låtsas som att inget hade hänt från första början.
Ibland tänker jag att det hade vart enklare om han hade sagt att det var något jag gjort som var anledningen till att han ångrat sig, eller att han mycket hellre hade fått sagt att han hade hittat någon bättre. Ganska brutalt men då hade jag iaf Vetat Varför han gjorde som han gjorde. Istället för att nu inte fatta ett dugg varför det blev som det blev. Eller ja, han har gett en anledning men han har sagt så mycket som bara säger emot sig självt. Och att man säger sånna saker som att "Jag ångrar att jag kysste dig den gången" eller "jag är mycket lyckligare nu" de gör så sjukt ont i mig! Ena stunden kan jag bli sjukt arg och tänka att nu skiter jag i honom för att han är inte värd allt det här. men o nästa stund saknar jag honom så otroligt mkt! Jag har vart på väg att smsa honom, fråga honom hur det är, men jag vet att antingen kommer jag bara bli ledsen eller bygga upp falska förhoppningar. Och det orkar jag inte. För jag vet, innerst inne, att han mår minst lika bra vare sig vi pratar eller ej och utan att bry sig om hur jag mår, när jag håller på att gå sönder.
Du vet det är som när man har tappat något ömtåligt, och man försöker plocka upp alla skärvor men gång på gång så tappar du dom och de känns som att du aldrig lyckad få upp alla och du försöker och försöker men det funkar bara inte och du känner at du snart ger upp. Där någonstans är jag, inte bara med det som hänt mellan mig och honom utan om en massa annat också, men jag vet inget annat just nu än att bara fortsätta. Hålla mina känslor inne och inte visa dom för någon. Därför skriver jag dom här, jag har berättat för några hur jag mår, men inte mer. Jag vill helst nog hålla allt inom mig för att inte andra ska gå och tänka på hur jag mår. För om andra vet hur jag mår och känner då känns det som att allt blir mycket mer påtagligt. Alltså allt blir så uppenbart, och jag vill inte det, inte nu för att just nu vill jag vara där för dom som verkligen behöver mig.
För jag klarar mig alltid.. Det har jag alltid gjort.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?
Trackback
RSS 2.0